Årets första på hästryggen
När jag som bäst behövde det damp det ner en inbjudan från härliga Susanne att följa med ut och rida hennes goa pålle Aramis. Något ringrostig lyckades jag kravla mig upp i sadeln och med vännen S som moraliskt stöd på backen och med de tvådelade westerntyglarna hyfsat i ordning bar det iväg ut i den värmländska skogen. Det vart en lugn tur med lite galopp och trav, samt ett evigt trasslande med snörena jag hade i händerna.
Det SER väldigt enkelt ut att rida med tvådelade tyglar men det är det INTE. Så länge man nöjer sig med att rida på lång tygel i maklig takt går det bra men så helt plötsligt vill man höja tempot eller helt enkelt ha lite mer kontroll, och då börjar det luriga. Det gäller att korta tyglarna lika mycket samtidigt som man gärna vill hålla koll på hästen, samtidigt som man inte vill sno in sig själv helt till ett nystan, med andra ord inte helt jättesimpelt. Men det gjorde ingenting för det var bara så otroligt skönt att komma upp på hästrygen igen, och lilla trygga Aramis tog mig igenom snön som om han inte gjort annat än lotsa förvirrade klassiska ryttare in i westernridningens värld.
På lördag bär det förhoppningsvisav ut igen, men denna gången blir det mer Ridning, Susanne har lovat mig en ridlektion och jag förväntar mig en riktig hårdkörning!
På tal om hästar har jag snöat in mig Totalt på Ponnyakuten och även om målgruppen må vara barn i 11-14 års åldern så är jag fast, helt fast!
Över och ut
Kommentarer
Trackback
