eekroth

Det var ett tag sen. Dagarna flyter förbi utan att det händer så mycket och vad ska man skriva om då lixom? Ännu en dag med Reglerteknink eller optimering är väl inte det mest spännande.

Hur som helst är det nu i jultider läge att ta lite ledigt, försöka koppla bort skola och göra det man tycker om. Lite välbehövligt lov med andra ord.

Jag och Robert trotsade kylan nu på förmiddagen för att åka ut till hästarna. Min bror har nämligen fått en systemkamera i julklapp och opportunist som man är tog jag tillfället i akt att ta med honom ut så han fick fota lite häst! Vart en hel del bra bilder som efter lite Photo Shop-ing kommer bli riktigt bra! Är by the way helt lyrisk över att ha en bror som kan Photo shop!!!

Några blider vart så pass iaf att de går att lägga ut på en gång. Medan jag jagade runt hästarna med långpisk, fotade brorsan. 









Över och ut

• Man börjar med att springa till bussen, för att upptäcka att den precis går förbi, och eftersom det är hyfsat väder tänker man inte mer på det utan traskar 2 km in till stan för att ta bussen därifrån.

• Väl i stan kommer inte bussen på en halvtimme, varpå man springer i lite affärer undertiden, något irriterad på att det tar sån tid.

• Väl ute på ICA Maxi får man tag i en halvtrasig vagn som man med ren råstyrka får skjuta runt i affären efter att nästan kört på en stackars äldre herre, som med en mycket bestört min hoppade åt sidan när man med sitt ostyrbara åbäke till kärra försöker ta sig ut från taco-hyllan.

• Och eftersom man vid kassorna upptäcker att man glömt tre grejor får man sig en bonus-springtur till andra änden av butiken och tillbaka. Numer med en påtaglig irritation över hur andra människor kan vara så mycket i vägen.

• När man väl betalat upptäcker man att bussen står vid hållplatsen, varpå det blir 100 m löpning med fullpackad kundvagn.

• Eftersom det är fullt på bussen blir det till att stå, samt att försöka hålla ordning på en stor ryggsäck samt tre kassar med mat.

• I stan igen, byte av buss, ståendes igen. Irritationen ger vika för uppgivenheten.

• Eftersom bussen stannar ca 200 m hemifrån är det nu dags för det riktiga eldprovet. Med kassar med mat som slåt mot benen och armar som blir längre och kängre för varje meter, hasar man sig mot målet som aldrig varit så långt borta, samtidigt som frustrationen nu får en att gnissla tänder och tyst svära åt 80-åriga tanten med taxen som hurtigt glider förbi på högerkanten.

• Med en sista kraftansträngning kravlar man sig upp för trapporna till lägenheten, och funderar än en gång på om det verkligen inte skulle vara så värt med bil!